I den logisk-historiska modellen är det oftast tidsaxeln som är den röda tråden och man bygger upp sin presentation i tre kronologiska steg. Men helheten kan vara mycket mer än bara summan av de olika stegen - och innan man har förstått och tagit till sig delarna, har man ju ingen riktig helhetssyn.
I första steget brukar man starta med att först ge en bakgrund där man berättar om vilka som har varit med i en eventuell arbetsgrupp eller projektgrupp och under vilka förutsättningar man jobbat. Eventuellt också en kort historik.
Man vill givetvis väl, men om lyssnaren eller läsaren funderar över vad man ska komma fram till,
så får han eller hon svårt att följa med. Och åter igen - för vem talar (eller skriver) man då?
Hela den logisk-historiska modellen bygger på att lyssnaren verkligen hör på, och att det som sägs, är intressantare än lyssnarens egna tankar. Tyvärr är det sällan så. Och då hjälper det inte att lyssnaren verkligen vill lyssna! Förstår du vad det betyder för t.ex. den lågpresterande, skoltrötta eller rentav skolomogna eleven i skolan? Eller för den jäktade, dåligt motiverade eller ditkommenderade människan?
- - Aha, det låter vettigt, det var intressant! Nu förstår jag!
- Tyvärr är det alltför ofta de istället säger:
- - Va, ska vi göra på det sättet? Varför det?
Idag begär vi att de ska lagra på sig information, som först senare ska ramla in på sin plats och ge ett sammanhang. Hur ska de orka lyssna om det inte är intressant?Den logisk-historiska modellen tål helt inte att avbrytas med frågor! Som föreläsare blir du mycket sårbar! De frågor du får, hindrar dig från att komma till skott, spräcker din tidplan, och du tvingas antingen skjuta frågorna framför dig eller gräva ner dig i detaljer som du tycker inte "hör hit". Det känns som om lyssnarna lättare tänker mer på detaljerna än helheten. Du känner att du inte gör dig själv rättvisa... Att du kan bättre ...
Nej, den logisk-historiska dispositionsmodellen är inte en bra modell. Även om den idag är den vanligaste. Den brukar ibland kallas för "skolresemodellen" och används ofta av elever som efter en skolresa som "straff" får skriva en uppsats. Hur många uppsatser har inte börjat med:
Vår skolresa.
Den 20 maj kl. 8 samlades vi vid järnvägsstationen i Örebro, där tog vi tåget till Hallsberg. I Hallsberg bytte vi till Göteborgståget och när vi kom fram till järnvägs- stationen stod bussar och väntade. Bussarna körde ut oss till Skandiahamnen där vi steg ombord på färjan "Princess of Scandinavia". Vi fick dela upp oss i grupper om fyra och fyra som sedan fick dela på en hytt. Hytterna låg längst nere i båten o.s.v...
(Till lärarna: Ett sätt att undvika att eleverna tillämpar skolresemodellen är att inte ge dem ämnen av typen Vår skolresa. Fick de i stället skriva om England - dit vill jag komma tillbaka! eller Borta bra men hemma bäst! så skulle det troligen gå bättre.)
Om den logisk-historiska modellen inte är bra, hur kan det då komma sig att den samtidigt är den vanligaste?
Det beror på att man aldrig riktigt lärt sig att det är skillnad på hur man utför ett arbete, en undersökning, en analys, etc. - och på det sätt man berättar om vad man kommit fram till.
Det är inte beskrivningen av hur du arbetat som är det intressantaste utan resultatet!Den logisk-historiska modellen passar alldeles utmärkt inom skönlitteraturen, deckarlitteraturen eller när man t.ex. ska berätta en rolig historia eller något med stor överraskningseffekt - men den passar inte i presentationstekniken, som bygger på att man har något verkligt att berätta eller föreslå, och där man vill ha budskapet överfört så oförvrängt som möjligt. I skönlitteraturen (där skön inte betyder vacker utan fiktiv, uppdiktad) vill man däremot att läsaren ska lägga till själv.
- Olof Lagercrantz berättar i sin bok "Om konsten att läsa och skriva"
om en polsk-engelsk diktare, Joseph Conrad, som skrev till en vän:
- Vilka underbart goda nyheter att just du tycker om min bok,
ty man skriver bara halva boken, andra hälften får läsaren ta hand om.
- Olof Lagercrantz fortsätter:
- Om femtio procent av en bok är skriven av läsaren, blir följden
att boken blir bättre ju mer begåvad denne läsare är och ju mer kärlek
han lägger ned på läsningen. Gud give oss alla, som skriver, goda läsare!
När man håller ett föredrag, redogör för ett grupparbete eller skriver en faktauppsats är det precis tvärtom, där vill vi inte att lyssnaren eller läsaren ska lägga till själv! Om flera personer läser samma bok eller ser samma teaterpjäs, kan det vara givande att efteråt diskutera innehållet. Men så olika man då ibland upplevt boken eller pjäsen! Det är också ofta vad författaren önskar!
- Men om du berättar om något som inträffat eller du föreslår att något ska ändras, blir det alldeles tokigt, om dina lyssnare eller läsare efteråt säger:
- - Jag tror han menade så...
- - Nej, det måste vara fel. Jag tror han menade så..
.
OBS! Överlåt därför aldrig åt lyssnaren/läsaren att dra slutsatserna av vad du menar, ______
vad du påstår, vad du kommit fram till. Dina slutsatser ska framgå, utan att lyssnarna eller läsarna ska behöva gissa eller lägga till. När de väl förstått vad du menar, då ska de kritiskt granska och ifrågasätta dina slutsatser - och inte vad de tror att du menar!
Hur bör man då göra i stället?
Tillbaka till första sidan
Copyright © Bengt Hemlin 1995-2002