En del tycker att när man känner sin rampfeber komma, så ska man säga till sig själv:
Det rådet är egentligen inte så tokigt. Adrenalin är kroppens egen medicin. Ett "stresshormon" som gör oss vaknare, starkare och mer skärpta.
- Välkommen! Nu kommer en extra kick!
- Nu hjälper kroppen till!
- Torr i munnen betyder ökad adrenalintillströmning
- - det är precis den medicin jag behöver!
När jag själv håller ett föredrag ser jag först till att allt verkligen är klart! Jag lugnar mig hellre tills jag kontrollerat att allt är på plats och att jag har ett glas vatten. Jag har också i förväg tänkt ut hur jag ska inleda och har det nedskrivet.
Det är normalt att man får rampfeber - men medan man har rampfeber klarar man inte att tänka ut något vettigt! Tänk alltså ut i förväg, (helst långt i förväg) vad du ska inleda med - när du väl står där, då är det oftast för sent!
Vad som händer när du får rampfeber är att enkanalshypotesens effekter slår till mot dig själv! Börjar du oroa dig och tänka på hur det ska gå, då blir det upptaget för andra tankar i hjärnan och inte mycket tid över för att tänka på ditt föredrag!
- När sedan rampfebern kommer, brukar man få för sig, att det som man skrivit ned inte är tillräckligt bra och vill ändra. Säg då i stället till dig själv:
- Nu har jag rampfeber!
- Det jag tänkt ut i förväg är säkert tio gånger bättre,
än det jag kan tänka ut nu!- Ändra inte! Kör igång!
Hela rampfeberproblemet handlar om att tänka klart. Om man tänker på "fel" saker (oroar sig, letar efter fakta) går man på för låg verkningsgrad och får inte till det ...
Redan år 1820 skrev Esaias Tegnér i Epilog:
Med tanken ordet föds på mannens läpparDet är alltså inte så konstigt om man inte får till det medan man är nervös...
det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta!
Tillbaka till första sidan